Hon är här

Hon kom på åttonde dygnet efter beräknad förlossning. Hon är perfekt på alla sätt och vis och hon är en snäll, lugn och närhetssökande baby. Hon är allt jag (vi) nånsin drömt. Jag kan knappt förstå att det är sant ännu, att vi har fått vårt barn, att det var vår tur. Men, det är sant - det var vår tur och våra sista tårar i den här processen blev glädjetårar.

Tänk att det där enda lilla ägget blev den mest perfekta lilla flickan, tänk att marginalerna var på vår sida och att hon nu är här. Hon ligger bredvid mig i soffan i sitt babynest, hon andas lätt, sträcker på sig ibland, rynkar pannan och snörper då och då på munnen. Jag har nu, just precis i detta ögonblick, allt jag nånsin drömt om.

Baka bulle

Det är en vecka kvar. En vecka till beräknad förlossning och jag längtar så efter att få träffa vår bulle. Lukta på bullen, se vem bullen liknar. Jag vill få veta hur bullen förändrar våra liv och om bullen kommer trivas i sin säng, sin vagn, i min famn.

Fem.

Fem veckor kvar till fullgången tid. 

 

Vi har bytt bil, vi har renoverat sovrummet och byggt en ny smartare garderob. Vi har bytt ut duschkabinen till duschdörrar för att få mer plats i badrummet. 

Vi har köpt kläder och hämtat våra egna gamla bebiskläder och sänglinnen från våra föräldrar. Vi har köpt vagn, åkpåse och vagnmobil. 

Vi har köpt spjälsäng, skallra, mjukisdjur, hygienartiklar, filt, täcke, kudde, andningslarm, blöjhink och badbalja. Vi har bokat profylaxkurs, gått på föräldrautbildning, läst förlossningsbok och pratat barnuppfostran.

 Jag har sytt lekfilt, byxor, skötbädd och en sköldpadda som heter Sally.

Maken har byggt skötbord, vi har panerat föräldraledighet och vi lyssnar på bebis, pratar med bebis och klappar på bebis i magen. 

 Vi är redo för vårt nya liv, vi har förberett oss väl, vi har väntat länge och vi längtar så otroligt efter att få träffa vårt lilla knytte och nu återstår mest mys, väntan och oro 

- för den ger inte med sig.

När livets skörhet kan skådas

Medan jag sydde lapptäcket till bebis i somras lyssnade jag på Kristian Gidlunds sommarprat. Jag tänkte mycket på hur märkligt det är. Vi i är i princip jämngamla tänkte jag på. Han är född på hösten 83 och jag på våren 84, vi är lika gamla ett halvår varje år. Medan jag sitter och syr ett lapptäcke till mitt nya liv, så förbereder han slutet av sitt liv. Han väljer låtar till sin begravning, jag väljer namn till mitt kommande barn. Han författar brev till barnet han aldrig kommer att få och jag gläds åt det barn jag aldrig trodde att jag skulle få men som växer i min mage. Det är så märkligt, vi är nästan jämngamla men allt skiljer oss åt. 

Har tänkt på det en del sen i somras också, speciellt då jag planerar för det nya, hur obegripligt det är att stänga ner sig liv som ett jobb man lämnar för att inte återvända. Har tänk på känslan av att inte få vara med, inte tillhöra. Under de fyra år som vi önskat att tillhöra, få vara en del, så har jag tänkt en del hel del på saker man tar för givet - som man förväntar sig att man har rätt till eller som man har utan att man någonsin reflekterar över det, för de är så självklara i ens liv - och jag har tänkt på allt jag faktiskt har att vara tacksam över och uppskatta. Jag har tänkt på att försöka att inte tråna, utan att vara tacksam - att inte begära för mycket - och samtidigt har det ändå skurit i bröstet för längtan ha varit så stor och önskan så het. 

När jag hörde Kristians sommarprat så fastnade verkligen tanken på det här med att vara den som hamnar på utsidan, den som inte får vara en del - hur mycket önskan och längtan än finns. Min önskan och dröm om ett barn har ibland känns som att den är livsviktig, livsavgörande, och nu mer än någonsin känns den livsviktig. Nu idag, dagen efter att Kristian lämnat livet, känns min egen önskan att få tillhöra viktigare än någonsin. Jag vill vara en del, jag vill tillhöra och jag vill få leva mina drömmar. Jag önskar mig livet, drömmarna och i synnerhet det nya liv som jag längtat efter så länge. Kristians uttåg ur livet påminner mig åter om att livet är bräckligt och att man inte kan förvänta sig att livet tar hänsyn till vad man önskar sig och vill själv. 

Men, det kan vara så att man får precis det man vill ibland 

- jag har ju mitt lilla baby i magen och min älskade i min famn och min familj kring mitt hjärta.

I mitt huvud

Tre månader kvar. Tre månader kvar och allt jag jag tänker på - eller ja, nästan allt jag tänker på och allt jag vill tänka på - är bebisen. Jag är mallig något otroligt över min mage, min bebis, över att allt som som har att göra med min bebis. Helst skulle jag nog inte göra annat än prata om "min bebis ditten, min bebis datten".

Om det inte vore för en sak: självcensur. Självcensuren grundar sig inte på vad som är passande och var andra intresserar sig för, utan på att jag vill inte smeta min mallighet - läs min alldeles för ytligt bubblande lycka - i ansiktet på någon som kanske finns i min närhet och - utan att jag vet om det - längtar och kämpar så som vi gjort så länge.

Jag vet att jag har rätten att vara lycklig, att vagga fram på det där märkliga gravidsättet, att babbla om bebisbuffar och vagnvalsbekymmer. Men, jag vet också att när man önskar, vill och drömmer så är det alldeles tillräckligt svårt att se alla tjocka runda magar som inte är ens egen, svårt nog att se alla lena bebiskinder som inte sitter på ens egna barn, att höra om alla planer, tankar, drömmar som inte rör en själv. Så, jag försöker att inte gno in det och så försöker jag att inte tjata ihjäl mina nära och kära heller. Därför blir det mycket bebisbabbel i mitt eget huvud, mycket bebisbabbel, och det är så trevligt, för mig.

Det här med att jag inte vill gno i någon annans eventuella kamp och sorg har förresten lett till en märklig bieffekt. Många frågar ju om bulan, kommenterar om hur roligt det är och allt möjligt och nästan alltid - om personen är någorlunda bekant - svarar jag något i stil med att jag givetvis är överlycklig och ser fram emot vår förste och särskilt eftersom vi önskat länge och kämpat. Jag blir ofta förvånad över hur det där sista slinker med, liksom av sig själv, utifall att jag pratar med någon som också fått kämpa eller som ännu kämpar. Jag vill att denna eventuella ska veta att det finns fler, i närheten, som också vet hur det kan vara. Detta ständiga tillägg på ett svar som egentligen är lika givet som svaret på "Läget?" har i sin tur en lustig bieffekt - människors reaktion på det. Det är tydligen ett så otippat tillägg att många kommer av sig helt, det gör mig inget. Jag har ingen lust att ha någon utläggning om vår väg, men det är lustigt att det uppenbarligen är något som ingen väntar sig. Barnlängtan, ofrivillig barnlöshet är verkligen tabu. Att behöva kämpa för något som är så naturligt, självklart och viktigt ruckar människor och gör dem obekväma.

Lukten av ett nytt liv

Jag, vi, har faktiskt börjat planera för en ny människa. Ett nytt liv. Vårt nya liv. Vi hoppas inte bara längre på att detta ska gå vägen, utan vi tror att det faktiskt kan göra det. Imorgon har två tredjedelar av graviditeten passerat och vi hoppas, drömmer, planerar och förbereder oss. Vi funderar på vad vi behöver - vad bebis behöver, vem bebis kommer likna, vilket lynne bebis kommer ha, hur bebis kommer lukta, om det är en flick- eller pojkbebis och tusen saker till.

Tiden är relativ

En överskådlig framtid är ju såklart relativ. Vissa kan tycka att det var en evighet sen jag senast skrev ett inlägg...och de kanske inte har helt fel. 140 dagarsmärket, alltså halvtidsmärket, har varit och farit och nu är målet ställt på 100-dagarsmärket. En sommar har gått och semestern passerat och nu är jag tillbaka på jobbet. Ett barnmorskebesök har passerat och likaså ca 440 mil i bil runt om i Sverige. Magen har vuxit och bebis sparkas, knuffas och buffas så att det både känns och syns utanpå. Vänner har besökts, lapptäcke har sytts, släktingar har kramats, hundvalpar och stora hundar har klappats, utsikter har beskådats och blöta dopp tagits, glassar har ätits, nöjesfält har roat, sol har värmt, bär har plockats.

Tänk så olika tid kan upplevas beroende på om man gör något, något händer, eller om man väntar på något - att något ska hända. 7 veckors semester - poff! Borta! 7 veckor i väntan på ivf-behandlingsstart - evighetersevighet.

Jag kan inte med ord beskriva det lugn och den glädje jag känner varje gång bebis buffas, knuffas, sparkar eller tumlar runt. Vår ende lever rövare och jag kan inte annat än glädjas och förundras över att jag, vi, får uppleva detta. Som vi har längtat.